Student Studentsson

Går det ens att övertyga samtliga i en klass att man gett alla samma förutsättningar så att alla upplever att de fått den hjälp de önskar? Är det en rimlig ambition att alla måste känna sig nöjda, eller riskerar man att ställa alltför höga krav på sig själv om man inte lyckas? Enligt vad Ekman & Pilo (2012) skriver om 'rättvisa i klassrummet' verkar det vara viktigt att åtminstone kunna ge en förklaring till den strategi man valt för att på ett effektivt tillgodose elevernas olika behov, och för att eleverna ska acceptera och följa det sätt som valts. Vidare känns det relevant att försäkra sig om att eleven upplever sig ha fått den hjälp som krävs för att komma vidare. Man kan be om en kort förklaring om vad som ska ske härnäst så att eleven inte återigen fastnar vid samma problem. Upplever man att flera elever har liknande problem kan det vara läge att stanna upp klassen och ta en kortare genomgång för allihopa för att spara tid.

 

Sen går det att ifrågasätta om man ska avsätta massor av tid på de som är flitigast på att räcka upp handen, oavsett vilken nivå de befinner sig på, eller på de svagaste eleverna. Varje elev har ju rätt till att få den hjälp som krävs för att klara godkänt betyg, men detta bör inte ske på bekostnad av de andra elevernas möjligheter att få den hjälp de behöver för att nå sina mål. Det kan vara svårt att tillgodose allas behov om man har ett flertal svaga elever, men det saknas möjligheter att få in en extra resurs till klassen för att avlasta läraren. Att ändå stå på sig och fortsätta att kräva att få avlastning om man som lärare känner att man inte räcker till är ändå viktigt för att inte bränna ut sig själv. Oavsett vilken strategi man väljer för att hinna med att hjälpa alla efter behov, så verkar den viktigaste punkten ändå vara att man berättar för klassen och motiverar för dem hur man valt att göra och varför, för att på detta vis få elevernas tillit (Ekman & Pilo 2012). 

 

Andreas Zetterlund

 

referens:
Ekman, P. & Pilo, L (2012), Skolan, demokratin och de unga medborgarna. Malmö: Liber. (s 90-157)