MENY
Det är ibland svårt för en lärare att räcka till i en klass med ca 20-30 elever. Vem ska få hjälp först? Vad är rättvist? Ekman och Pilo (2012) förklarar vikten av att behandla eleverna rättvist då det kan spela en avgörande roll i medborgarfostran. De skriver att många lärare använder sig av metoden att den som räcker upp handen först får hjälp först, och att sedan gå till eleverna i tur och ordning. Om man som lärare på något sätt skulle avvika från denna metod så kan eleverna tycka att det är orättvist. Därför är det viktigt att man som lärare klargör vilken metod man använder och hur man motiverar den. (Ekman & Pilo, 2012). För det behöver kanske vara just denna metod som är den mest rättvisa i alla lägen.
För att då återkoppla lite till mitt andra inlägg så skulle man ju argumentera för att de som har svårare i skolan ska få mer hjälp och stöd av läraren. De som har lättare för att lyckas får klara sig med lite mindre hjälp. Det är såklart synd om de verkligen vill lära sig mer och har ett driv till att utvecklas, men förhoppningsvis klarar sig dessa elever ganska bra ändå. Genom att hjälpa de som har det svårare och stötta dem mer så skulle man kunna bidra till mer jämlikhet, att jämna ut skillnader i som i framtiden resulterar i påtagliga sociala skiktningar.
När jag själv gick på grundskola och gymnasium så var det tydligt att de som hade svårare för att nå lite högre betyg eller på annat sätt behövde extra hjälp för att komma framåt fick just extra mycket hjälp. Det faller sig väl ganska naturligt, att de som har det lättare för sig inte behöver lika mycket hjälp. Problemet kunde ibland vara att lärarna stannade väldigt länge hos en elev så att det blev många andra som inte fick den hjälp de behövde efter att lektionen hade tagit slut. Lärarbristen är såklart ett problem då det ofta skulle behövas fler lärare i varje klassrum.
En annan aspekt är att det ofta är de som ropar högst som får mest hjälp medan de som är tystare hamnar i skymundan. Att de som ropar högst skulle få hjälp först blir också problematiskt på så sätt att det inte är vidare demokratiskt. Genom att då ge elever med sådana beteenden uppmärksamhet så sänder man lite fel signaler, så eleverna tror att det är så man ska göra för att lyckas. Det demokratiska skulle i så fall vara liknande den metod som nämndes i början, att man får vänta på sin tur, eller om man kan motivera en annan metod. Som Ekman och Pilo (2012) poängterar så är detta i sig en demokratisk övning (Ekman & Pilo, 2012). Ett sådant handlingssätt skulle då gå i linje med en samhällskunskapslärares uppdrag att fostra demokratiska medborgare.
Anna K
Referens
Ekman, P. & Pilo, L. (2012). Skolan, demokratin och de unga medborgarna. Malmö: Liber AB. (s. 90-157).
0