MENY
Deliberativ undervisningsmetod är något Daniel redan har behandlat i bloggen, och som även jag vill ta upp med fokus på läraren respektive elevens ansvar och position i förhållande till den deliberativa undervisningsmetoden. Klas Andersson skriver om den deliberativa unvervisningsmetoden i Deliberativ undervisning (2012), en metod där elever förväntas utveckla demokratiska värden genom att samtala och diskutera i en respektfull miljö, för att därmed förstå nya perspektiv och tankesätt samt öka sin förståelse för ämnet genom att pröva och utveckla argument tillsammans. Dessa samtal ska vara respektfulla och gärna leda till överenskommelser mellan parterna. Samtalen ska ske med så liten iblandning från läraren som möjligt, där läraren har ansvar för diskussionen och dess innehåll men helst ska verka i bakgrunden och inte ta plats i diskussionen (Andersson, 2012).
Under min VFU hade klasserna jag mötte ofta muntliga diskussionsuppgifter då läraren upplevde att eleverna presterade bättre muntligt än skriftligt. Klasserna bestod till stor del av elever med låg studiemotivation, och större delen av undervisningen betod av vad Andersson definierar som lärarcentrerad undervisning, det vill säga undervisning som inte är deliberativ och som har läraren som en tydlig central figur (Andersson, 2012). Då diskussioner fördes i helklass, där läraren bad eleverna kommentera ett givet ämne, upplevde jag att eleverna gärna försökte provocera läraren genom att uttrycka sig grovt, kränkande eller kontroversiellt. Detta eftersom det fanns en viss konflikt mellan läraren och eleverna, där eleverna gärna prövade lärarens auktoritet. Detta innebar att diskussionen ofta kunde eskalera eller tappa fokus, och skapade därför ofta konflikt snarare än en nyanserad diskussion. Då eleverna hade diskussionsuppgifter i mindre grupper, ofta utan en aktiv lärarnärvaro, tenderade eleverna istället att bli omotiverade till att överhuvudtaget diskutera. Detta kan förklaras på flera vis, kanske kändes diskussionsfrågorna inte relevanta för eleverna, vilket gjorde dem omotiverade. En konfliktfylld relation mellan lärare och elever är inte heller en god utgångspunkt för undervisning. En annorlunda undervisningsmetod hade dock kunnat hjälpa klassen till mer konstruktiva diskussioner baserade på respekt och sammarbetsvilja. Den deliberativa undervisningen skulle i denna situation med fördel kunna användas för att skapa ett samtal där läraren inte är i centrum, men ändå närvarar som en ansvarsfull kontrollant av diskussionen. På så sätt skulle eleverna kunna hållas motiverade till att diskutera, på grund av auktoritetsnärvaron, men inte känna samma behov av att provocera som tidigare, då läraren inte skulle ha samma centrala roll. Genom att läraren får en mindre central roll i diskussioner genom den deliberativa undervisningsmetoden tror jag att elever kan känna sig mer bekväma och avslappnade, då de inte behöver ta ställning till en maktbalans på samma sätt som i den lärarcentrerade undervisningen. Därmed tror jag att klasser som upplevs som "stökiga", snarare än att tillämpa strängare undervisning, kan påverkas positivt av en tillämpning av deliberativ undervisning.
Bodil
Referenser:
Andersson, K. (2012). Deliberativ undervisning – en empirisk studie. Göteborgs universitet.
0